.-.Louise.-.

Godkväll på er alla!

 

Har funderat mycket på detta med bloggen ett tag, jag funderar på att ta upp de igen.

Men att jag kanske kommer sätta lösen igen och skriva som en dagbok, och då vet man vilka som läser..

 

Det händer så mycket inuti min hjärna nuförtiden, och det vore skönt att bara få skriva av sig ibland..

Få skriva hur man känner och hur man mår tror jag hjälper..

 

Allt det här med min sjukdom börjar tära på mitt psyke, det är många ggr som jag verkligen är nedtryckt i skiten känns de som.

Många njuter av ett härligt familjeliv, de är gravida, gifta och har verkligen allt de drömmer om..

Jag önska att jag också hade det, eller att jag kommer kunna få de, men jag kommer ALDRIG kunna få min dröm uppfylld.. Men ingen i min närhet förstår mig, ingen förstår hur jag mår, ingen VET hur jag mår innerst inne. Det är det som är så sjukt jobbigt, jag önska verkligen att man hade nån, men jag har ingen.

Alla backar från mig, och jag tror jag vet varför... För jag inte har barn, alla vill umgås med såna som har barn för då har man något gemenst att prata om och sånt..

 

Jag känner mig sviken av vissa vänner, de finns några FÅ som verkligen finns där, som verkligen bryr sig och som tar tid att lyssna. Dom som bor längst bort, så det är tur att telefonen finns.

Att få bilder på snapchat på en av mina bästa vänners barn är något som får mig att lysa upp, jag skrattar alltid åt allt tok han fixar och gör, men lika glad blir jag när de kommer bilder på dom två tsm. :)

Här i Ludvika så känner jag mig ensam, jag är instängd hemma i vårat hus varje dag, jag har aldrig bil och kan ta mig någonstans, men det är inte heller någon som vill komma hit, tur jag har katterna om dagarna och att Micke och Tilda kommer hem på em/kvällen, min fina familj. <3